Mats Jonssons vårtal på Valborg 2017

Här nedan är Mats Jonssons vårtal som han höll vid Bollsta Folkets Hus Valborgsmässoafton den 30 april 2017. Mats blev ganska kall om händerna under sitt tal, men talet värmde desto mera den stora publiken som lyssnade på Mats. Än en gång tack för ditt tal Mats.

 Att få hålla ett vårtal. I Bollstabruk. Ur vilken synvinkel man än väljer att se det så måste det vara det mest hedrande man kan få göra när man en gång vuxit upp här. Vilket jag gjort. Om ni inte känner igen mig såhär tjugofem år senare så kan jag ge en kortfattad beskrivning av vem jag är… så ni slipper fråga grannen och viska om var jag bodde och vilka mina föräldrar är och i vems klass jag gick i skolan… och därmed missa en ganska stor del av själva vårtalet.

Så lyssna noga nu: Jag växte upp i Stensätter, i huset där slaktarn bodde före oss. Vi flyttade hit 1974 men bodde först nåt år på Håkarsvägen.  Mina föräldrar heter Elisabeth, som jobbade på Bollstaskolan, och Rune, som jobbade med virkesmätning. De bor kvar i slaktarns gamla hus, som man nog får säga är DERAS vid det här laget. Mina lärare hette i kronologisk ordning Lillemor Silfvernagel, Glenn Setterqvist och Else-Britt Spjuth och sen gick jag på Ådalsskolan och sen flyttade jag. Som så många andra gjorde.

Men det är inte dags att tala om det ännu. Utan om det hedrande i att få hålla ett vårtal. På min tid hade man brasan nere vid ån, bakom Bollstahallen. Som så många av barndomens minnen kan man känna dem med alla sinnen och några extra därutöver, känna i själva KROPPEN den klara, svala – eller varför inte säga som det är svinkalla – vårluften, det bruna fjolårsgräset under stövlar och kängor, det där fjolårsgräset som fortfarande får mig att vilja ta ut plastsoldaterna och ställa upp dem till slag. Doften av krutrök från ännu lagliga tioöressmällare. De kala träden. Bilarna längs riks-90, knappt hörbara under ljudet… från… människorna. Kompisarnas föräldrar, och deras kompisar från jobbet, skolan, Friluftsfrämjandet eller Bollsta IK. Då strax över 30 år, nu 70 plus. De lite äldre vuxna, som idag är gamla på riktigt, och så tanterna och farbröderna, som inte är med oss längre nu idag. Dom som var det gamla Bollstabruk. Som arbetat på ett äldre (eller på sitt sätt egentligen kanske yngre) sågverk med fler arbetskamrater, eller varit hemma med barnen när tanken på att kvinnor skulle arbeta utanför hemmet fortfarande var ny och långt ifrån självklar. Det gamla Bollstabruk var de, de som kanske vuxit upp i skuggan av fattigdomen, kanske mindes tiden innan bruket, det som är ”bruk” i namnet ”Bollstabruk”, lades ned. Kanske var de barn år 1914 när Väjafabriken öppnades, Kejsarstan fick elektricitet och första världskriget började. I vilket fall är de borta nu, och deras tid med dem.

Men kring folkmassan nere vid ån, sista april, sprang vi barn av det tidiga 1980-talet, förväntansfulla som på julafton. Eller nej, inte som på julafton riktigt, men förväntansfulla i alla fall. Och kanske en smula irriterade, för... Manskören var väl okej, det tyckte i alla fall jag som redan då blev tårögd av ”Vintern ra”, men NÄR skulle egentligen den där gubben efteråt sluta prata, så att vi kunde tända brasan nån gång!?

Nu är det jag som är den där gubben. Som aldrig slutar prata. Och det är nog där det hedrande jag pratade om ligger… för det säkraste sättet att som vuxen bli ihågkommen av ett barn är trots allt att vara irriterande. Och att bli en del av barndomsminnen , DET är det mest hedrande jag kan tänka mig.

I alla fall, jag ska prata lite, lite till. För nu har jag talat om 80-talet, om MITT Bollstabruk. Jag har pratat om det gamla Bollsta, som jag de senaste veckorna forskat i för en seriebok jag håller på att rita. Men sen finns det två Bollsta till., ja minst två, men två till som jag vill nämna. Först det Bollstabruk som långsamt växte fram när jag och kompisarna som flängde runt kring brasan med femöres och ryssar blivit stora, och de flesta av oss försvann. In till Kramfors, till Umeå, Sundsvall, Stockholm eller ännu längre bort. DET är det Bollstabruk man helst kanske inte vill tänka på, det där tre bensinmackar och tre klädaffärer försvann. Där vårdcentral och samhällsservice togs ifrån oss. Där de hus som inte revs för den statliga bostadsakuten revs för Botniabanan, samtidigt som husen längs genomfarten INTE revs utan stod där och förföll som allt mer sorgliga monument över en förgången storhetstid. Storhetstiden… som försvann, medan varje ny mångmiljoninvestering på sågen eller fabriken ledde till att folk blev AV med jobbet, istället för att det skapades nya. Bekanta som åkt igenom och gärna berättade hur RUSKIGT det såg ut, nästan så att de verkade njuta lite av det, som om de sett något slags skräckfilm, eller hört en gammal vän berätta om sin jobbiga skilsmässa och i smyg pusta ut över att det var hon och inte jag.

Det döende Bollstabruk, kallade jag det i mitt huvud när jag återvände hem och gick mina långa kvällspromenader. Promenaderna som ledde fram till att jag började på den där boken jag nu ganska snart är klar med. Boken som inte blev riktigt det jag trodde att den skulle bli.

För det jag fann när jag faktiskt började prata med folk var inte det jag trott. Mycket som hänt de senaste två tre åren står i rak motsats till det jag trott att jag skulle behöva skildra.  I stället för en fortsatt utförsbacke får jag skildra hur föreningslivet stiger in där myndigheter har dragit sig tillbaka. Hur Folkets hus har fått nytt liv och är lika aktivt som när jag var barn.  Hur det arbetas för en bensinmack och nåt så avgörande, nåt så… omöjligt som ett resecentrum. Hur hundratals människor på flykt från krig och fattigdom funnit ett nytt hem i Bollstabruk och förhoppningsvis trivs så bra att de vill stanna. Hur det faktiskt, otroligt nog börjar bli något som liknar bostadsbrist…. Det är ju ren science fiction!? Men verklighet. Och så det tydligaste exemplet. Hur dom där bekanta på väg till Urkult eller Junsele djurpark eller vart de nu ska, inte längre med njutningsfullt darr på stämman kan säga att ”Bollstabruk… det är ju RUSKIGT”.

I stället för förfallna monument så har vi nu… ja, just nu så har vi ju faktiskt ingenting, det måste sägas. Men jag är säker på att det blir fint. Och ibland ÄR ingenting bättre än någonting, när alla innerst inne vet att 1900–talets guldålder aldrig kan komma tillbaka, för det är inte så historien fungerar.

Men Det döende Bollstabruk finns inte heller längre, känns det som. Något nytt håller på att byggas och hur det kommer att se ut vet vi förstås inte. Men det känns som att det är ganska precis i år det nya Bollstabruk, framtidens Bollstabruk, börjar. Och eftersom det här är ett vårtal, så finns det en liknelse jag helt enkelt måste använda nu. Att som ni vet, så är våren förnyelsens årstid. Och ser man det så, så har det varit vår i Bollsta året runt på sistone. Men nu, just precis nu, på kvällen den sista april, kommer den traditionella och kulturella kalendervåren också hit. Och har vi tur kommer snart den meteorologiska våren också, ni vet den med blommor och gräsmattor och grönt på träden och plusgrader och sånt. Kan möjligen Intresseföreningen ordna det också?

Ja ja, hade jag varit elva år och sprungit omkring här nu hade jag DEFINITIVT tyckt att gubben pratat länge nog, så jag vill avsluta med att tacka ur djupet av mitt hjärta för att jag fick komma hit, och önska hela Bollstabruk en GLAD VÅR.